Oh suck! I den föregående boken hade författarna pippi på hjärtor som bultade på de mest fantasifulla sätt. I denna är det ögonens färger som skiftar i s.g.s. varje stycke.
Den var såååå lång, i slutet längtade jag bara efter att den skulle ta slut. Suputer som får återfall hela tiden är också så himla tröttsamt.
För mycket/många
Alldeles för mycket onödigt våld och död, historien kan berättas utan att ta livet av 20 poliser - dödsfallen mister sin betydelse och i slutändan bryr man sig inte ens om de initiala mordoffren. Hjälten och hjältinnan är alldeles för fiffiga och de andra poliserna alldeles för dumma. Det slog mig redan när jag läste den första Kepler-boken att Joona Linna-böckerna är som en orgie i våld och att de antagligen är skrivna för en annan än den svenska marknaden och definitivt för att bli filmatiserade. Trots kritiken är själva berättelsen kompetent.
Began well but ended spectacularly badly. Three stars for the plot until the villain was eliminated 1 for what comes after.
It was a cute story but I'm probably getting too old for romance because I could predict every turn the story took.
This could have been so much more but wasn't. I didn't get into the story or care for any of the characters because of the writing style, 'tell don't show'. The style made the topic tedious. It is probably interesting, though, for those who are interested in AL and this time in the American history.
The author could have researched when coca cola arrived in Sweden (1953 not in the 1920s) since everything else is so meticulously researched in the book (there's even a lecture on Asperger's). Or is it the editor who should pick up on mistakes like this?
If I have to hear the narrator say "said quietly" one more time I will scream loudly. Aren't there any other ways of describing someone speaking softly?